RACS, 7a+ 260m, Ordesa

Eftersom det har varit ganska varmt den senaste veckan—mer specifikt: den varmaste perioden någonsin i maj månad i Spanien och Frankrike, ville jag fly värmen och åka upp till bergen. Jag hade redan avtalat en dejt för RACS i Ordesadalen i slutet av maj, men på grund av ett familjebesök blev jag utan partner. Som tur var sprang jag slumpmässigt på David - en tysk klättrare som bor i Norge - vid klippan och han var sugen på att göra en långtur. Genom att lägga ihop vad vi hittade i bagageluckan på respektive bil lyckades vi få ihop en helt rack av olika slags säkringsmojänger och gav oss genast iväg till Ordesa och Monte Perdido nationalpark.

RACS börjar 60m vänster om vattenfallet

Vi sov i Davids skåpbil strax utanför parken och anlände rätt tidigt på morgonen. Eftersom jag inte har någon förare för området följde vi den något undermåliga textbaserade beskrivningen av anmarschen på camp-to-camp, och efter 2,5 timmars vandring och letande lyckades vi identifiera ledens insteg med hjälp av en bild som jag hittat på internet. Vår ursprungliga plan var att starta runt 8 på morgonen, men i slutändan startade vi inte förrän kl. 10. Som tur är är dagarna långa i mitten av maj och leden är rätt kort, lite dryga 250 meter kanske.

Ha! Här är leden! Foto: David K.

Den fina diset från vattenfallet dränkte de första metrarna av klättring och lämnade lite fukt i sprickorna på de två första replängderna. 

Här är min bild över första biten,
hoppas den blir någon till nytta

RACS bestegs för första gången under tre dagar i juli 1984 av det legendariska replaget Jesús Gálvez och Miquel Angel Casals. Väggen har endast sporadiska linjer, och de flesta replängderna är något överhängande (något som är mycket uppenbart om man hissar en säck). Trots väggens något blockiga och skrämmande utseende är majoriteten av klättringen på solid klippa med goda säkringar. Det finns dock en hel del ställen där man måste göra en del atletisk klättring mellan säkringarna, så jag har full respekt för förstabestigarna.

Ego på första replängden. Foto: D Koch.

Ordesadalgången är späckad med branta klippor av en något speciell sandig kalksten vilken bildar branta väggar, ofta överhängande, av block staplade på varandra. Därför finns det få leder under 5+ eller så, och eftersom fasta säkringar oftast lyser med sin frånvaro och det finns få uppenbara linjer, har området något av ett rykte för seriös tradklättring.

David följer första replängden, översäkrad av en stressad ledare.

Jag klättrar i princip inte trad nuförtiden. Senaste gången jag la säkringar var på La Demande i Verdon förra året, och innan dess tvivlar jag på att jag har lett mer än en handfull replängder på eget utstyr detta årtionde. De sista tio metrarna av den första replängden krävde en del fippel med säkringar, blandat med några icke helt uppenbara rörelser genom taken, och jag gissar att jag la rätt många fler kilar en strikt nödvändigt. 

David attackerar replängd två. Notera reptrasslet på hisslinan. Inte optimalt.

David spatserade upp andra replängden, och la knappt fler än en handfull säkringar. Replängden bjöd på fantastisk klättring med en blandning av allt man kan tänka sig: jam, layback och väggklättring i ett överhängande innerhörn.

Trassel på hissrep. Nybörjar.
David fick klättra ett 6c-krux med lång svans...

Efter att vi slösat en halvtimme på att lösa upp ett trassel på hissrepet så var det min tur igen. Återigen så tömde jag nästan hela racket på mina fyrtio meter klättring. Jag fann till och med tillfälle att pillra in offsetkilarna David hade insisterat vi skulle ta med istället för mina vanliga. Jag använde inte dessa offset särskilt ofta på den gamla tiden innan jag blev en fullfjädrad sportklättrare, men jag måste medge att de var absolut bombsäkra i sprickorna vi fann på RACS. Rekommenderas helt klart. (Detta är säkerligen ingen nyhet för någon.)

David på topp av replängd tre

Fjärde replängden är helt klart höjdpunkten på hela turen. Efter ett kliv runt hörnet från den tredje standplatsen och några meter brant innerhörn så leder replängden genom en serie av mycket imponerande tak, följt av mer brant men rätt lätt klättring upp förbi två pitonger till ledens krux i en fingerspricka i ett hörn. Än en gång så gjorde David slarvsylta av replängden och placerade minsta möjliga antal mellansäkringar. Det skulle dock ha varit rätt kasst att falla som andre då replängden är brant nog att ta sig tillbaka till klippan skulle ha krävt egentid med klämknutar.

I blandade rapporter och topos jag hittat på nätet låter det sig förstå att denna replängd är rätt svår (7a+++ och “para los buenos” nämns). Ärligt talat fann vi inte repan så ohyggligt besvärlig. Vi jämförde den ofördelaktigt med leder på Hallindens branta vägg angående svårighet, om inte kvalitet. Den första biten har förmodligen obligatorisk 6c klättring, men på kruxet kan man nog dra i säkringar om så tarvas. 

Hjälteklättring på topprep på fjärde repl.

Femte replängden sägs vara 6c enligt de flesta topos, men jag fann ingeting svårare än 6a+. Jag fann inte särskilt många säkringar heller, jag la en kamkil en halvmeter ovan stand och hittade inget annat före kruxet några meter upp och till höger; så kruxet är väldigt obligatoriskt (en kapad borrbult just vid cruxet har lämnat spår av en bultdebatt som skrevs i sten). Det finns inte särskilt många säkringar efter kruxet heller, jag placerade en röd camalot på en 120cm slinga till höger om linjen och ytterligare en 120 cm slinga runt ett block som möjligtvis var fastare än de såg ut. Klippkvalitéen var okej på kruxet men urartade en smula närmare standplats.

En förzinkad buril med 8mm diameter. Inte bomber.

Femte standplats finner man på “plaza de Toledo”, en lång hylla, och den bestod av tre buriler sida vid sida. En buril är en sorts borrbult som håller för ungefär 4 kN. Denna standplats var den första och enda där vi inte hittade någon form av backup med egna kilar. Tidigare standplatser som bestått av antingen buriler eller bladbultar kunde alla backas upp med minst en egen säkring.

Nöjda kunder ändå på plaza de Toledo

Nästföljande två replängder bestod båda av enorma innerhörn. Den första av dem börjar med återigen rätt seriös klättring genom ett parti med rutten klippa innan innerhörnet nås. Hörnet är seriöst brant med god klippkvalitet och fullt av goda grepp. Helt klart den brantaste tradklättring jag upplevt i den svårighetsgraden (6b). Det andra hörnet var rätt tekniskt och hade också helt OK klippa i min mening. En bekant skickade efteråt en bild av Ravier och Thivels förare över Ordesa och vi klättrade helt klart inte samma replängd som beskrivs i deras bok. De beskriver något lättare (?) väggklättring till höger om hörnet. 

Efter en sista replängd med enkel hyll- och gräsvandring där också ett träd användes för progression nådde vi platån ovanför väggen vid halvfem-tiden på eftermiddagen. En mycket vacker och behaglig promenad längs Cotatueroälven och nerför en via ferrata längs en fors ledde ner till skogen vid klippans bas och en skogspromenad tillbaka till parkeringen.

Cotatuero-älven

För att sammanfatta så är RACs en förnämlig led med intressant och fysisk klättring på sandig kalksten med god friktion. Jag har inte klättrat något annat i dalen, även om jag hört mycket gott om klättringen här. Jag kan ändå rekommendera leden för alla som har tillräckligt hög nivå. Eftersom leden är beskriven i Parois de légende (130€ på antikvariat för exemplar i gott skick senast jag kollade...) så är det inte direkt en överraskning att det rör sig om en ultraklassiker. I Parois de légende beskrivs också en link-up mellan Brujas och Franco-Española som ett något lättare alternativ (6b+) och såvitt jag begriper har den lite fler pitonger och trädda slingor. Andra goda alternativ tycks vara Geminis eller Zarathustra.

Råd för framtida bestigningar: Vi hissade en säck vilket var rätt smärtfritt, men helt onödigt då vi hade möjlighet att klättra en inte allt för varm dag. Det hade varit bättre att klippa skor och en vattenflaska till selen. Vi hade seriös repsallad med hisslinan och förlorade nästan en halvtimme på detta, och det tog oss 6,5 timmar att klättra leden, trassel inkluderat. Jag bedömer att det skulle ta ett replag av två Davidar ungefär 5 timmar att klättra leden och ungefär 7 timmar för två Jonasar, så 5-7 timmar som anges som normaltid i Parois de Legende verkar rättvisande.

Vi hade en något esoterisk blandning av små kamkilar vi hittade i respektive bagagelucka men kan säga att grön alien eller motsvarande storlek är mycket användbar (vi placerade minst en per replängd) och att blå alien eller motsvarande är väl värt det då en sådan kan säkra en del besvärliga passager. Offsetkilar passade mycket bra i ledens kilsprickor. Alla beskrivningar jag hittade på nätet rekommenderade småkilar men vi lade inget mindre än DMM Walnut #2 för vad det nu är värt. Detaljerad utrustningslista finner ni på topon nedan.

Dubbelrep och långa förlängningsslingor är helt nödvändiga, och tveka aldrig att förlänga ut en punkt med en 60 eller 120 cm slinga.

Replag som vill klättra leden på mindre än sju timmar bör förmodligen bestå av två klättrare som kan klättra 6c-sprickor (sv 7-/7) och dessutom sällan bli pumpade på juggig 7a-klättring (7+). Även om de första fyra replängderna är tekniskt svårast så är det nog bra att också kunna klättra lös 6b-terräng utan allt för mycket i säkringsväg för leden andra hälft.

Min topo för RACS. PDF finner du här

Min beskrivning av replängderna, jag orkade inte översätta denna från engelska men ni fattar nog:

Pitch 1, 7a, 45 m. Climb a grassy ramp up towards the roofs. Gear appear by the time the climbing gets interesting. Climb the roofs and traverse left to a belay in 2 burils (+ wire in the diagonal crack above).

Pitch 2, 7a, 30 m. Step out right to the steep dihedral with a crack in the bottom. Belay in 2 burils (+ one medium friend) a bit after the crack runs out.

Pitch 3, 6c+ 40 m. A nice steep hand crack to a fixed piton. Pass a big ledge and some loose rock to a thinner crack leading to a belay in a niche (2 pitons + medium/small friend in a roof above).

Pitch 4, 7a+ 35 m. Step out right and climb a series of impressive roofs via a crack. Easier climbing leads past two fixed pitons up to a finger-crack in a small dihedral. Belay in two pitons + some gear.

Pitch 5. 6a+ R/X 30 m. Climb up to and traverse right under a small roof until you gain the two jugs. Pull an unprotected crux (6a+?) up to easy terrain, traverse diagonally left above the roof until a series of ledges leads to a big ledge and a belay on 3 burils. (The pitch is given 6c in most sources)

Pitch 6. 6b+ (6b R) 40 m. Traverse some seven metre left before attacking some loose rock up and pass to two pitons (one stainless and good, one rusty and suspicious looking) then more left up to good rock in the huge overhanging dihedral. Set a belay on the ledge above the dihedral.

Pitch 7, 6c, 40 m. Transfer the belay to the left end of the ledge to two new bolts (new route?) below another big steep dihedral. Climb the dihedral and continue up to obvious ledge at the end of the main difficulties. Make a belay on gear.

Pitch 8, 4, 50 m. Climb diagonally up left on grassy ledges. A belay can be arranged on the plateau by slinging some boulders.

PDF topo here

Here is a picture of the wall, borrowed from os2o