RACS, 7a+ 260m, Ordesa

Eftersom det har varit ganska varmt den senaste veckan—mer specifikt: den varmaste perioden någonsin i maj månad i Spanien och Frankrike, ville jag fly värmen och åka upp till bergen. Jag hade redan avtalat en dejt för RACS i Ordesadalen i slutet av maj, men på grund av ett familjebesök blev jag utan partner. Som tur var sprang jag slumpmässigt på David - en tysk klättrare som bor i Norge - vid klippan och han var sugen på att göra en långtur. Genom att lägga ihop vad vi hittade i bagageluckan på respektive bil lyckades vi få ihop en helt rack av olika slags säkringsmojänger och gav oss genast iväg till Ordesa och Monte Perdido nationalpark.

RACS börjar 60m vänster om vattenfallet

Vi sov i Davids skåpbil strax utanför parken och anlände rätt tidigt på morgonen. Eftersom jag inte har någon förare för området följde vi den något undermåliga textbaserade beskrivningen av anmarschen på camp-to-camp, och efter 2,5 timmars vandring och letande lyckades vi identifiera ledens insteg med hjälp av en bild som jag hittat på internet. Vår ursprungliga plan var att starta runt 8 på morgonen, men i slutändan startade vi inte förrän kl. 10. Som tur är är dagarna långa i mitten av maj och leden är rätt kort, lite dryga 250 meter kanske.

Ha! Här är leden! Foto: David K.

Den fina diset från vattenfallet dränkte de första metrarna av klättring och lämnade lite fukt i sprickorna på de två första replängderna. 

Här är min bild över första biten,
hoppas den blir någon till nytta

RACS bestegs för första gången under tre dagar i juli 1984 av det legendariska replaget Jesús Gálvez och Miquel Angel Casals. Väggen har endast sporadiska linjer, och de flesta replängderna är något överhängande (något som är mycket uppenbart om man hissar en säck). Trots väggens något blockiga och skrämmande utseende är majoriteten av klättringen på solid klippa med goda säkringar. Det finns dock en hel del ställen där man måste göra en del atletisk klättring mellan säkringarna, så jag har full respekt för förstabestigarna.

Ego på första replängden. Foto: D Koch.

Ordesadalgången är späckad med branta klippor av en något speciell sandig kalksten vilken bildar branta väggar, ofta överhängande, av block staplade på varandra. Därför finns det få leder under 5+ eller så, och eftersom fasta säkringar oftast lyser med sin frånvaro och det finns få uppenbara linjer, har området något av ett rykte för seriös tradklättring.

David följer första replängden, översäkrad av en stressad ledare.

Jag klättrar i princip inte trad nuförtiden. Senaste gången jag la säkringar var på La Demande i Verdon förra året, och innan dess tvivlar jag på att jag har lett mer än en handfull replängder på eget utstyr detta årtionde. De sista tio metrarna av den första replängden krävde en del fippel med säkringar, blandat med några icke helt uppenbara rörelser genom taken, och jag gissar att jag la rätt många fler kilar en strikt nödvändigt. 

David attackerar replängd två. Notera reptrasslet på hisslinan. Inte optimalt.

David spatserade upp andra replängden, och la knappt fler än en handfull säkringar. Replängden bjöd på fantastisk klättring med en blandning av allt man kan tänka sig: jam, layback och väggklättring i ett överhängande innerhörn.

Trassel på hissrep. Nybörjar.
David fick klättra ett 6c-krux med lång svans...

Efter att vi slösat en halvtimme på att lösa upp ett trassel på hissrepet så var det min tur igen. Återigen så tömde jag nästan hela racket på mina fyrtio meter klättring. Jag fann till och med tillfälle att pillra in offsetkilarna David hade insisterat vi skulle ta med istället för mina vanliga. Jag använde inte dessa offset särskilt ofta på den gamla tiden innan jag blev en fullfjädrad sportklättrare, men jag måste medge att de var absolut bombsäkra i sprickorna vi fann på RACS. Rekommenderas helt klart. (Detta är säkerligen ingen nyhet för någon.)

David på topp av replängd tre

Fjärde replängden är helt klart höjdpunkten på hela turen. Efter ett kliv runt hörnet från den tredje standplatsen och några meter brant innerhörn så leder replängden genom en serie av mycket imponerande tak, följt av mer brant men rätt lätt klättring upp förbi två pitonger till ledens krux i en fingerspricka i ett hörn. Än en gång så gjorde David slarvsylta av replängden och placerade minsta möjliga antal mellansäkringar. Det skulle dock ha varit rätt kasst att falla som andre då replängden är brant nog att ta sig tillbaka till klippan skulle ha krävt egentid med klämknutar.

I blandade rapporter och topos jag hittat på nätet låter det sig förstå att denna replängd är rätt svår (7a+++ och “para los buenos” nämns). Ärligt talat fann vi inte repan så ohyggligt besvärlig. Vi jämförde den ofördelaktigt med leder på Hallindens branta vägg angående svårighet, om inte kvalitet. Den första biten har förmodligen obligatorisk 6c klättring, men på kruxet kan man nog dra i säkringar om så tarvas. 

Hjälteklättring på topprep på fjärde repl.

Femte replängden sägs vara 6c enligt de flesta topos, men jag fann ingeting svårare än 6a+. Jag fann inte särskilt många säkringar heller, jag la en kamkil en halvmeter ovan stand och hittade inget annat före kruxet några meter upp och till höger; så kruxet är väldigt obligatoriskt (en kapad borrbult just vid cruxet har lämnat spår av en bultdebatt som skrevs i sten). Det finns inte särskilt många säkringar efter kruxet heller, jag placerade en röd camalot på en 120cm slinga till höger om linjen och ytterligare en 120 cm slinga runt ett block som möjligtvis var fastare än de såg ut. Klippkvalitéen var okej på kruxet men urartade en smula närmare standplats.

En förzinkad buril med 8mm diameter. Inte bomber.

Femte standplats finner man på “plaza de Toledo”, en lång hylla, och den bestod av tre buriler sida vid sida. En buril är en sorts borrbult som håller för ungefär 4 kN. Denna standplats var den första och enda där vi inte hittade någon form av backup med egna kilar. Tidigare standplatser som bestått av antingen buriler eller bladbultar kunde alla backas upp med minst en egen säkring.

Nöjda kunder ändå på plaza de Toledo

Nästföljande två replängder bestod båda av enorma innerhörn. Den första av dem börjar med återigen rätt seriös klättring genom ett parti med rutten klippa innan innerhörnet nås. Hörnet är seriöst brant med god klippkvalitet och fullt av goda grepp. Helt klart den brantaste tradklättring jag upplevt i den svårighetsgraden (6b). Det andra hörnet var rätt tekniskt och hade också helt OK klippa i min mening. En bekant skickade efteråt en bild av Ravier och Thivels förare över Ordesa och vi klättrade helt klart inte samma replängd som beskrivs i deras bok. De beskriver något lättare (?) väggklättring till höger om hörnet. 

Efter en sista replängd med enkel hyll- och gräsvandring där också ett träd användes för progression nådde vi platån ovanför väggen vid halvfem-tiden på eftermiddagen. En mycket vacker och behaglig promenad längs Cotatueroälven och nerför en via ferrata längs en fors ledde ner till skogen vid klippans bas och en skogspromenad tillbaka till parkeringen.

Cotatuero-älven

För att sammanfatta så är RACs en förnämlig led med intressant och fysisk klättring på sandig kalksten med god friktion. Jag har inte klättrat något annat i dalen, även om jag hört mycket gott om klättringen här. Jag kan ändå rekommendera leden för alla som har tillräckligt hög nivå. Eftersom leden är beskriven i Parois de légende (130€ på antikvariat för exemplar i gott skick senast jag kollade...) så är det inte direkt en överraskning att det rör sig om en ultraklassiker. I Parois de légende beskrivs också en link-up mellan Brujas och Franco-Española som ett något lättare alternativ (6b+) och såvitt jag begriper har den lite fler pitonger och trädda slingor. Andra goda alternativ tycks vara Geminis eller Zarathustra.

Råd för framtida bestigningar: Vi hissade en säck vilket var rätt smärtfritt, men helt onödigt då vi hade möjlighet att klättra en inte allt för varm dag. Det hade varit bättre att klippa skor och en vattenflaska till selen. Vi hade seriös repsallad med hisslinan och förlorade nästan en halvtimme på detta, och det tog oss 6,5 timmar att klättra leden, trassel inkluderat. Jag bedömer att det skulle ta ett replag av två Davidar ungefär 5 timmar att klättra leden och ungefär 7 timmar för två Jonasar, så 5-7 timmar som anges som normaltid i Parois de Legende verkar rättvisande.

Vi hade en något esoterisk blandning av små kamkilar vi hittade i respektive bagagelucka men kan säga att grön alien eller motsvarande storlek är mycket användbar (vi placerade minst en per replängd) och att blå alien eller motsvarande är väl värt det då en sådan kan säkra en del besvärliga passager. Offsetkilar passade mycket bra i ledens kilsprickor. Alla beskrivningar jag hittade på nätet rekommenderade småkilar men vi lade inget mindre än DMM Walnut #2 för vad det nu är värt. Detaljerad utrustningslista finner ni på topon nedan.

Dubbelrep och långa förlängningsslingor är helt nödvändiga, och tveka aldrig att förlänga ut en punkt med en 60 eller 120 cm slinga.

Replag som vill klättra leden på mindre än sju timmar bör förmodligen bestå av två klättrare som kan klättra 6c-sprickor (sv 7-/7) och dessutom sällan bli pumpade på juggig 7a-klättring (7+). Även om de första fyra replängderna är tekniskt svårast så är det nog bra att också kunna klättra lös 6b-terräng utan allt för mycket i säkringsväg för leden andra hälft.

Min topo för RACS. PDF finner du här

Min beskrivning av replängderna, jag orkade inte översätta denna från engelska men ni fattar nog:

Pitch 1, 7a, 45 m. Climb a grassy ramp up towards the roofs. Gear appear by the time the climbing gets interesting. Climb the roofs and traverse left to a belay in 2 burils (+ wire in the diagonal crack above).

Pitch 2, 7a, 30 m. Step out right to the steep dihedral with a crack in the bottom. Belay in 2 burils (+ one medium friend) a bit after the crack runs out.

Pitch 3, 6c+ 40 m. A nice steep hand crack to a fixed piton. Pass a big ledge and some loose rock to a thinner crack leading to a belay in a niche (2 pitons + medium/small friend in a roof above).

Pitch 4, 7a+ 35 m. Step out right and climb a series of impressive roofs via a crack. Easier climbing leads past two fixed pitons up to a finger-crack in a small dihedral. Belay in two pitons + some gear.

Pitch 5. 6a+ R/X 30 m. Climb up to and traverse right under a small roof until you gain the two jugs. Pull an unprotected crux (6a+?) up to easy terrain, traverse diagonally left above the roof until a series of ledges leads to a big ledge and a belay on 3 burils. (The pitch is given 6c in most sources)

Pitch 6. 6b+ (6b R) 40 m. Traverse some seven metre left before attacking some loose rock up and pass to two pitons (one stainless and good, one rusty and suspicious looking) then more left up to good rock in the huge overhanging dihedral. Set a belay on the ledge above the dihedral.

Pitch 7, 6c, 40 m. Transfer the belay to the left end of the ledge to two new bolts (new route?) below another big steep dihedral. Climb the dihedral and continue up to obvious ledge at the end of the main difficulties. Make a belay on gear.

Pitch 8, 4, 50 m. Climb diagonally up left on grassy ledges. A belay can be arranged on the plateau by slinging some boulders.

PDF topo here

Here is a picture of the wall, borrowed from os2o

Remarkabla sångtexter, del 1

Sångtexter som beskrivs i denna text.

• The Pastures of Plenty, (Guthrie)
• Hallelujah, (Cohen)
• Balladen om Blue Bird av Hull, (Taube)
• The Pill (Lynn) [ännu oskriven]
• Mississipi Goddam (Simone) [ännu oskriven]
• Strange fruit (Holiday / Meeropol)
• Voir un ami pleurer (Brel)
• The Band played Waltzing Matilda (Bogle)
• Titanic (andraklasspassagerarens sista sång) (Wiehe) [ännu oskriven]
• Vem tänder stjärnorna (Dahlgren)

The author's conviction on this day of New Year is that music begins to atrophy when it departs too far from the dance; that poetry begins to atrophy when it gets too far from music; but this must not be taken as implying that all good music is dance music or all poetry lyric. Bach and Mozart are never too far from physical movement.
---Ezra Pound, från förordet till “ABC of reading”

Balladen om Blue Bird, E. Taube

Det var BLUE Bird av HULL, det var BLUE Bird en BRIGG som med SVIK-tan-de STUM-par stod PÅ  

över SOT-en i SNÖ-storm med NED-i-sad RIGG, själ-va JUL-af-ton SJUT-ti-o-TVÅ

“Sur-ra SVEN-sken till RORS han kan DRE-ja en SPAK”, ro-par skepp-arn, “all-RIGHT boys lös AV” 

Och Karl STRAN-ne från SMÖ-gen blev SURR-ad till BORDS på Blu' BIRD som var DÖMD att bli VRAK.

Evert Taubes “Blue Bird av Hull” skulle stå sig väl även utan valsmelodin som den sjungs med.  Formellt rör det sig om en kort berättande dikt med sju anapester på varje rad. Sjufotingen är relativt vanlig i berättande dikt, men väldigt ovanlig i folkvisor, sånglyrik eller poesi som avhandlar poetens egna själsliv och tankar.  [En anapest är en versfot bestående av två obetonade och en betonad stavelse ("Det var BLUE | bird av HULL | osv..).]

Ramberättelsen förebådas i sin helhet i första versen. Redan på första raden står det klart för lyssnaren att det är en sång om ett skeppsbrott. En mollvals, en orolig spänning mellan den stigande versfoten och den fallande melodin och faktumet att sviktande stumpar nämns gör det solklart. Skeppsbrottet dateras till Julafton 1872. Och på tredje och fjärde raden förebådas Karl Strannes död.

Tragedin får sin fullbordan genom att kaptenen inte blev den sista att lämna skeppet. Stranne den äldre räddar Blue Birds hela besättningen utom sonen Karl, som enligt kaptenens upplysning citerad i sista strofens sista rad “stod surrad och glömdes ombord.”

Jag vet ingenting om hur Evert Taube arbetade, men denna text måste han ha skrivit och skrivit om gång på gång. Trots rimschema och hårt bunden vers finns inte en enda rad som inte för historien framåt. Nästan inte en onödig fras.

Det som imponerar mig kanske mest med denna text är Taubes, som alltid, fantastiska känsla för dialog. "Nå vad säger du Karl, går hon klar?", "Nej Kapten! Vi får blossa för här är det slut". En lakoniskt saltstänkt dialog naturligt inflätad i det strikt rytmiska schemat.

----
* Fotnot: Om det finns något formellt att angripa i denna vers är det att Evert Taube tog sig rejäla friheter med uttal av engelska ord. I första raden uttalas Blue Bird som vanligt (“blue” är betonad, “bird” obetonad i fjärde raden heter båten tvärtom “Blu' biiiird”. Likaledes så är “lov” och “Middlesbrough” förvisso ett överraskande rim men det är svårt för oss numer så anglofila svenskar att uttala den nordöstengelska hamnstaden som “Middelsboroo”. 

Hallelujah (Text: L. Cohen)

Leonard Cohen debuterade som diktare av verser som icke var tonsatta till musik innan han slog igenom som vissångare. Cohens sånglyrik utmärker sig för dess enkla struktur med rytmiska regelbundenhet och rimmade rader.  Metaforerna är dock snårigare och texterna är ofta särdeles rika på gammaltestamentliga bilder. Cohen hävdar till och med i en av sina sånger att han är ‘den lilla juden som skrev Bibeln’.

Cohens sång Hallelujah är en samling vinjetter som illustrerar kärlek. Som i de flesta av Cohens sånger är prosodin enkel, folkviseartad. Fyra (i huvudsak jambiska) versfötter per rad enligt schemat aaBccB där tredje och sjätte raden bildar ett kvinnligt rimpar (det som dagens rap-artister kallar “multi”), medan de övriga raderna har manliga rimpar. Samma kvinnliga rimpar återkommer i alla verser vilket ger visan ett drag av folkvisa/religiös sång.

Första versen alluderar till historien om hur Jahveh fann sångerna som David, harpisten och sedermera hela Israels konung, sjöng till hans ära alldeles särskilt sköna. Versen är oklar när man läser den utan musik:

i HEARD there WAS a SEC-ret CHORD
That DA-vid PLAY-ed nd'it PLEASED the LORD
But YOU don't REAL-ly CARE for MU-sic DO ya'
It GOES like THIS: the FORTH, the FIFTH
The MIN-or FALLS the MA-yor LIFTS
The BAFF-led KING com-POS-ing HAL-le-LU-jah.

När sången spelas hör man Cohen slå subdominant-ackordet (som ju startar fyra toner upp från tonikan, grundackordet) samtidigt som han sjunger “forth”, dominant-ackordet (fem toner upp) samtidigt som han sjunger “fifth”, moll-parallellen faller och dur ackordet lyfter i kongruens med texten. Någonstans där får jag rysningar varje gång jag hör sången. Jag förstår David – hur hans halleluja sprang fram inifrån.

I nästa vers bläddrar Cohen längre tillbaka i Bibeln, till Domarbokens 16 kapitel om den israeliska ledaren Simson; och från kärlek till Gud till mer jordnära kärlek, specifikt Simsons damtrubbel med Delila.

Your fate was strong but you needed proof
You saw her bathing on the roof
Her beauty in the moonlight overthrew ya
And she tied you to her kitchen chair
She broke your throne and she cut your hair
and from your lips she drew the hallelujah

Men kärleken erbjuder inga segrar:

I seen your flag on the marble arch
But love is not a victory march
it's a cold and it's broken hallelujah

Sången avslöjar tvivel, både på Gud och på kärleken

Maybe there is a God above
but all I ever learned from love
was how to shoot someone who outdrew ya
and it's not a cry that you hear at night
it's not someone who'd seen the light
it's a cold and broken hallelujah

Tyvärr saknar de flesta inspelningar av sången sista versen som innehåller självaste poängen:

I did my best, it wasn't much
I couldn't feel, so I tried to touch
I've told the truth, I didn't come to fool ya'
And even though it all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah

Överhuvudtaget är engelspråkiga textförfattare förtjusta i fyra starkt betonade stavelser per rad. Det har med Beowulf att göra.

The Band played Waltzing Matilda (Text: E. Bogle)

År 1915 försökte de allierade, med trupper framförallt från Nya Zealand och Australien, få kontroll över Dardanellerna (Hellespont) genom att angripa Turkiska trupper i Gallipoli. Kampanjen fastnade i ett stillastående skyttegravskrig med enorma förluster på båda sidorna.

Detta anfall beskrivs utifrån en australiensisk swagmans (tillfällig jordbruksarbetare) perspektiv.

“From Morris green basin to the dusty outback
Well, I waltzed my Matilda all over.”

Matilda är en bushmans knyte av nödvändigheter och att “valsa Matilda” betyder att bära ett sådant knyte. 'Waltzing Matilda' är också något av Australiens inofficiella nationalsång.

“Then in 1915 my country said ‘Son, it's time to stop rambling cause there is work to be done’”. Som vanligt är det naturligtvis inte de som säger sådana sakers uppgift att göra arbetet, utan alltid någon annan, någon yngre, trögare eller fattigare.

Starka australienska trupper lämnar hemmahamn under pompa och ståt, mässingsorkestern spelar och folket vinkar av soldaterna:

“And the band played Waltzing Matilda,
as we sailed away from the quay
and amidst all the tears and the shouts and the cheers
we sailed off for Gallipoli”

Krigets verklighet är som vanligt något helt annat än politikernas och tidningarnas propaganda gör gällande, infanteritrupperna skickas in som offerlamm till slakt:

“Johhny Turk he was waiting, he'd primed himself well he shower'd us with bullets and he rained us with shells
and in five minutes flat he blew us all to hell,
nearly blew us right back to Australia.”

Krigets slöseri beskrivs i rader som

“And we buried ours, and the Turks buried theirs,
then it started all over again”.

Berättarjaget genomlever tio veckors helvete innan en granat exploderar alldeles intill honom och med ett amputerade ben skickas han hem, till en meningslöst liv,  “For to hang tents and pegs, a man need two legs, no more waltzing Matilda for me.”

Veteranerna återvänder till en hemmanation som, som vanligt, inte vill kännas vid krigets kostnad för de unga män som de skickar ut.

“[...] They shipped us home to Australia,
the legless, the armless, the blind and insane:
those proud wounded heros of Suvla
and as our ship pulled in to circular quay
I looked at the place where me legs used to be
and thanked Christ there was nobody waiting for me,
to grieve and to mourn and to pity
And the band played Waltzing Matilda as they carried us down the gangway
But nobody cheered, they just stood and stared
Then they turned their faces away.”

Lögnen lever vidare:

“I see the old men all twisted and torn',
The forgotten heros of a forgotten war
And the young people ask me, what are they marching for?
And I ask myself the same question.”

Om man kan säga något gott om det nu så obegripliga första världskriget är det att det i alla fall gav upphov till odödliga protester.

Mississippi Goddam, Nina Simone

You don't have to live next to me, just give me my equality
And everybody nows about Mississippi, everybody nows about Alabama,
everybody nows about Mississippi, goddamn!

Strange fruit (Meeropol)

Strange fruit skrevs av gymnasieläraren och poeten Abel Meeropol som en reaktion på detta foto:

“Black bodies swinging in the southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees.”

Meeropol som också var en amatörkompositör satte själv musik till dikten som först spelades in av Billie Holliday (inte heller en oäven textförfattare själv, se t.ex. God bless the child).

1939 spelades “Strange fruit” inför publik för första gången. Billie Holiday avslutade sitt set på Café Society i New York med att sjunga denna bittra arga text mot söderns lynchningar (Söderns senatorer hade två år tidigare lyckats filibustra lagstiftning mot lynchningar).  Efter sångens sista strof som avslutas: “Here is a strange and bitter crop” var publiken tyst. Billie gick av scenen och lokalen var tyst. Efter ett lång paus började ett ensamt fan klappa händerna och sedan haglade applåderna.

Southern trees bear a strange fruit,
Blood on the leaves and blood at the root,
Black bodies swinging in the southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees. 

Pastoral scene of the gallant south,
The bulging eyes and the twisted mouth,
Scent of magnolias, sweet and fresh,
Then the sudden smell of burning flesh. 

Here is fruit for the crows to pluck,
For the rain to gather, for the wind to suck,
For the sun to rot, for the trees to drop,
Here is a strange and bitter crop.

Strange fruit är inte direkt vass, Meeropol använder ett starkt, trubbigt bildspråk: svart kroppar hänger som frukt för asfåglar att gnaga av från söderns träd. Motsatsförhållanden mellan söderns ljuva natur och de råa övergreppen utnyttjas maximalt och det är svårt att tänka sig att en svart författare skulle kunnat skriva denna text och kommit undan med livet i behåll. Därför är det kanske naturligt att det var just en judisk anti-rasist som skrev texten när Billie Holiday sjöng in medborgarrättsrörelsen.

Delstaten New Yorks folkvalda uppskattade inte Strange fruit: i ett förhör med en kommitté som undersökte kommunism i statliga skolor fick Meeropol frågan om huruvida sången var ett beställningsverk åt Amerikas kommunistparti.  Vid den tiden var Meeropol en betalande medlem i APC och dikten publicerades först i en fackföreningstidning för lärare. Harmen som Meeropol kände var dock hans egen, men precis som idag är det tydligen djupt subversivt att motsätta sig utom-juridisk, rasistiskt motiverad, tortyr och avrättningar.


Bonusinfo: Abel Meeropol adopterade makarna Rosenbergs barn efter deras föräldrar blivit avrättade för spioneri för att de sålt atombombens hemlighet till ryssarna.

Bonusinfo2: Richard Rodgers gick på samma gymnasium som Meeropol både gick på och senare undervisade på.

Pastures of Plenty (Text: W. Guthrie)

Näst Dolly Parton är väl Woodie Guthrie den mest produktiva sångskrivaren i USAs historia.  Hans texter har kroppsarbetets taktfasta rytm: oljepumpens slag, hästens skritt, traktorns puttrande eller hammarens slag hörs i snart varje text.

Pastures of Plenty, en av Guthries sånger om den amerikanska agrara underklassen under 30-talets depression är baserad på det engelska skillingtrycket “Pretty Polly”, med sin taktfasta rytm

My MIND is to MAR-ry and NE-ver to PART

Snart sagt varje svensk känner förresten igen takten* från första raden från Stagnelius sång till förruttnelsen:

För-RUTT-nelse HAS-ta o ÄLS-kad-e BRUD....

Från Woodies penna blir det t.ex.

i WORKED in your ORCH-ards of PEACH-es and PRUNES
i SLEPT on the GROUND in the LIGHT of the MOON
On the EDGE of the CIT-y you'll SEE us and THEN
We COME with the DUST and we GO with the WIND

Den agrara underklassen kom med dammet och for med vinden under 30-talets Dust-Bowl-era. Woodie Guthrie reste samman med tillfälliga jordbruksarbetare från Oklahoma till Kalifornien och lärde sig deras folksånger och deras blues.

Damm-stormarna på trettiotalet orsakades av att torr jordbruksmark börjat användas utan de speciella metoder som behövs för långsiktigt torrjordbruk. När perioder med långvarig torka kom på trettiotalet så blev vinderosionen brutal. Jorden torkade ut och ingeting höll den torkade myllan fast i marken.

Flera hundratusen jordbruksfamiljer migrerade från mellanvästern ut mot Kaliforninen.

Texten till Pastures of plenty skrev Woodie på 40-talet och jag tycker man kan ignorera sista versens med dess ämnesglidning och anspelningar på andra världskriget.

http://youtu.be/MRYnoxqnA_U

--------------------------------------------------
Fotnot: Anapestisk tetrameter med (i allmänhet) upptakt på en jamb alltså


Voir un ami pleurer, J. Brel

http://youtu.be/3fz3voZoImM

Innan Dylan eller Cohen bekände sina synder i sångform så gjorde kontinentens cabaret och pop-artister detsamma. Främst av dem Jaques Brel.

Men också Brel blev gammal (nåja) och skröplig. 1973 visste Brel att hans dagar var räknade. På sin nyinköpta segelbåt Askøy II seglade han runt på Atlanten och Västindiska sjön. 1974 opererades en tumör ut ur hans vänstra lunga och Brel meddelade pressen att han ville dö i fred.

Livet på segelbåten fortsatte till dess han 1977 bestämde sig för att spela in ett sista album, Les Marquises. Les Marquises innehöll sånger han skrivet på Marquesasöarna, bland annat  "Vieillir" (Att åldras), "Le Bon Dieu" (Den gode Guden), och min favorit “Voir un ami pleurer” (Se en vän gråta).

Slarvig snabb prosa-översättning av strof 1, 2 och 4 gjord av mig. Överättningen förvärras av att jag egentligen inte kan franska, så jag tjuvkikade på den tyska överättningen. (Peter Jöback har för övrigt sjungit in en svensk översättning av denna sång med titeln ‘En förtvivlad vän’. Jag vet inte vem som gjort översättningen men den är som vanligt med Brel-översättningar noggrant städad från allt som kan väcka anstöt.)

Bien sûr, il y a les guerres d´Irlande
Et les peuplades sans musique
Bien sûr, tout ce manque de tendre
Et il n´y a plus d´Amérique
Bien sûr, l´argent n´a pas d´odeur
Mais pas d´odeur vous monte au nez
Bien sûr, on marche sur les fleurs
Mais, mais voir un ami pleurer!

Nå ja, det är krig på Irland.
Och folk förvägras musik
Nå ja, det fattas ömhet
och amerika är ej mer en dröm
Nå ja, pengar luktar inte
men luktfritt stör vår näsa.
Och ja, vi trampar ner blommor.
Värre är när vänner gråter

Bien sûr il y a nos défaites
Et puis la mort qui est tout au bout
Le corps incline déjà la tête
Étonné d'être encore debout
Bien sûr les femmes infidèles
Et les oiseaux assassinés
Bien sûr nos coeurs perdent leurs ailes
Mais mais voir un ami pleurer

Nå ja, vi har våra nederlag
Och döden väntar oss till slut
Vår kropp har redan krummnat
Förvånad att den ännu står
Och ja, kvinnor sveker
och fåglarna rotas ut
Och ja, hjärtat har ej vingar
Värre är när vänner gråter

...

Bien sûr, nos miroirs sont intègres
Ni le courage d´être juif
Ni l´élégance d´être nègre
On se croit mèche, on n´est que suif
Et tous ces hommes qui sont nos frères
Tellement qu´on n´est plus étonné
Que, par amour, ils nous lacèrent
Mais, mais voir un ami pleurer!

Nå ja, spegeln ljuger icke:
Utan modet som juden har,
eller med de svartas elegans,
tror oss vara veken, men är blott talg.
Och alla människor är bröder
så det tycks oss normalt
hur kärleken sliter oss itu
Värre är när vänner gråter

Momus har gjort en översättning till engelska som bevarar rim och prosodi och dessutom är rätt trogen mot Brels original:

http://youtu.be/3OfCBSX3jZc

Vem tänder Stjärnorna? (E. Dahlgren)

Eva Dahlgrens “Vem tänder stjärnorna?” är ett gott exempel på hur effektiva  motsatser kan vara. I första strofen består första och tredje raden av två bilder i kontrast: ‘Evighetssekunder’ - ‘tre korta andetag’. ‘Ord från mina läppar’ - ‘som aldrig vilat i min mun’. I andra och tredje raden består spänningsförhållandet i att en fallande rytm (HE-la LI-vet VÄN-de), av en stigande rytm (vem VAL-de IN-te JAG).

Strof tre och fyra är också ett exempel på ett motsatsförhållande:
i strof tre avfärdar Dahlgren ödestro, för att tvärtom omfatta den i strof fyra.

Många av Dahlgrens texter ger intryck av att vara djupt personliga och avhandla hennes eget själsliv i allmänhet och kärleksliv i synnerhet.  Speciellt den sista strofen är svår att inte läsa i ljuset av hennes biografi, som om hon innan hon kom ut som homosexuell levde i ett motsatsförhållande mellan den hon var (“det barn som lät livet välja”) och den hon ville vara, “kvinnorna hon spelat”.

Det var evighetssekunder, tre korta andetag,
hela livet vände, vem valde?-inte jag.
Jag hörde ord från mina läppar, som aldrig vilat i min mun;
tankar aldrig tänkta, som nya väggar i ett rum

Som om vi alltid älskat, sen min dagboks första blad --
men att jag får skriva ditt liv, bara tur!--det var inget val.
Av alla dessa möten och allt som borde hänt
hur sällan är jag orsak till att livet vänt.

Har ingen ödestro,
den tanken ger ingen ro.

Men vem vänder vindarna,
vem får mig att gå dit jag aldrig gått?
Vem tänder stjärnorna,
som bara jag ser i dina ögon?
Vem vänder vindarna
och för mig dit min tanke aldrig nått?

Så många år som jag levt med den jag ville va
som många kvinnor som jag spelat, men aldrig gjort det bra
måste bara våga bara vara med minnet av det barn
som lät livet välja och våga säga ja