Friday, November 8, 2013

Remarkabla sångtexter, del 1



Sångtexter som beskrivs i denna text.
  • The Pastures of Plenty, (Guthrie)
  • Hallelujah, (Cohen)
  • Balladen om Blue Bird av Hull, (Taube)
  • The Pill (Lynn) [ännu oskriven]
  • Mississipi Goddam (Simone) [ännu oskriven]
  • Strange fruit (Holiday / Meeropol)
  • Voir un ami pleurer (Brel)
  • The Band played Waltzing Matilda (Bogle)
  • Titanic (andraklasspassagerarens sista sång) (Wiehe) [ännu oskriven]
  • Vem tänder stjärnorna (Dahlgren)


The author's conviction on this day of New Year is that music begins to atrophy when it departs too far from the dance; that poetry begins to atrophy when it gets too far from music; but this must not be taken as implying that all good music is dance music or all poetry lyric. Bach and Mozart are never too far from physical movement.
---Ezra Pound, från förordet till “ABC of reading”



Balladen om Blue Bird, E. Taube

Det var BLUE Bird av HULL, det var BLUE Bird en BRIGG som med SVIK-tan-de STUM-par stod PÅ  
över SOT-en i SNÖ-storm med NED-i-sad RIGG, själ-va JUL-af-ton SJUT-ti-o-TVÅ
“Sur-ra SVEN-sken till RORS han kan DRE-ja en SPAK”, ro-par skepp-arn, “all-RIGHT boys lös AV” 
Och Karl STRAN-ne från SMÖ-gen blev SURR-ad till BORDS på Blu' BIRD som var DÖMD att bli VRAK.

Evert Taubes “Blue Bird av Hull” skulle stå sig väl även utan valsmelodin som den sjungs med.  Formellt rör det sig om en kort berättande dikt med sju anapester på varje rad. Sjufotingen är relativt vanlig i berättande dikt, men väldigt ovanlig i folkvisor, sånglyrik eller poesi som avhandlar poetens egna själsliv och tankar.  [En anapest är en versfot bestående av två obetonade och en betonad stavelse ("Det var BLUE | bird av HULL | osv..).]

Ramberättelsen förebådas i sin helhet i första versen. Redan på första raden står det klart för lyssnaren att det är en sång om ett skeppsbrott. En mollvals, en orolig spänning mellan den stigande versfoten och den fallande melodin och faktumet att sviktande stumpar nämns gör det solklart. Skeppsbrottet dateras till Julafton 1872. Och på tredje och fjärde raden förebådas Karl Strannes död.

Tragedin får sin fullbordan genom att kaptenen inte blev den sista att lämna skeppet. Stranne den äldre räddar Blue Birds hela besättningen utom sonen Karl, som enligt kaptenens upplysning citerad i sista strofens sista rad “stod surrad och glömdes ombord.”

Jag vet ingenting om hur Evert Taube arbetade, men denna text måste han ha skrivit och skrivit om gång på gång. Trots rimschema och hårt bunden vers finns inte en enda rad som inte för historien framåt. Nästan inte en onödig fras.

Det som imponerar mig kanske mest med denna text är Taubes, som alltid, fantastiska känsla för dialog. "Nå vad säger du Karl, går hon klar?", "Nej Kapten! Vi får blossa för här är det slut". En lakoniskt saltstänkt dialog naturligt inflätad i det strikt rytmiska schemat.

----
* Fotnot: Om det finns något formellt att angripa i denna vers är det att Evert Taube tog sig rejäla friheter med uttal av engelska ord. I första raden uttalas Blue Bird som vanligt (“blue” är betonad, “bird” obetonad i fjärde raden heter båten tvärtom “Blu' biiiird”. Likaledes så är “lov” och “Middlesbrough” förvisso ett överraskande rim men det är svårt för oss numer så anglofila svenskar att uttala den nordöstengelska hamnstaden som “Middelsboroo”. 




Hallelujah (Text: L. Cohen)

Leonard Cohen debuterade som diktare av verser som icke var tonsatta till musik innan han slog igenom som vissångare. Cohens sånglyrik utmärker sig för dess enkla struktur med rytmiska regelbundenhet och rimmade rader.  Metaforerna är dock snårigare och texterna är ofta särdeles rika på gammaltestamentliga bilder. Cohen hävdar till och med i en av sina sånger att han är ‘den lilla juden som skrev Bibeln’.

Cohens sång Hallelujah är en samling vinjetter som illustrerar kärlek. Som i de flesta av Cohens sånger är prosodin enkel, folkviseartad. Fyra (i huvudsak jambiska) versfötter per rad enligt schemat aaBccB där tredje och sjätte raden bildar ett kvinnligt rimpar (det som dagens rap-artister kallar “multi”), medan de övriga raderna har manliga rimpar. Samma kvinnliga rimpar återkommer i alla verser vilket ger visan ett drag av folkvisa/religiös sång.

Första versen alluderar till historien om hur Jahveh fann sångerna som David, harpisten och sedermera hela Israels konung, sjöng till hans ära alldeles särskilt sköna. Versen är oklar när man läser den utan musik:
i HEARD there WAS a SEC-ret CHORD
That DA-vid PLAY-ed nd'it PLEASED the LORD
But YOU don't REAL-ly CARE for MU-sic DO ya'
It GOES like THIS: the FORTH, the FIFTH
The MIN-or FALLS the MA-yor LIFTS
The BAFF-led KING com-POS-ing HAL-le-LU-jah.

När sången spelas hör man Cohen slå subdominant-ackordet (som ju startar fyra toner upp från tonikan, grundackordet) samtidigt som han sjunger “forth”, dominant-ackordet (fem toner upp) samtidigt som han sjunger “fifth”, moll-parallellen faller och dur ackordet lyfter i kongruens med texten. Någonstans där får jag rysningar varje gång jag hör sången. Jag förstår David – hur hans halleluja sprang fram inifrån.

I nästa vers bläddrar Cohen längre tillbaka i Bibeln, till Domarbokens 16 kapitel om den israeliska ledaren Simson; och från kärlek till Gud till mer jordnära kärlek, specifikt Simsons damtrubbel med Delila.

Your fate was strong but you needed proof
You saw her bathing on the roof
Her beauty in the moonlight overthrew ya
And she tied you to her kitchen chair
She broke your throne and she cut your hair
and from your lips she drew the hallelujah

Men kärleken erbjuder inga segrar:

I seen your flag on the marble arch
But love is not a victory march
it's a cold and it's broken hallelujah

Sången avslöjar tvivel, både på Gud och på kärleken

Maybe there is a God above
but all I ever learned from love
was how to shoot someone who outdrew ya
and it's not a cry that you hear at night
it's not someone who'd seen the light
it's a cold and broken hallelujah

Tyvärr saknar de flesta inspelningar av sången sista versen som innehåller självaste poängen:

I did my best, it wasn't much
I couldn't feel, so I tried to touch
I've told the truth, I didn't come to fool ya'
And even though it all went wrong
I'll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah

Överhuvudtaget är engelspråkiga textförfattare förtjusta i fyra starkt betonade stavelser per rad. Det har med Beowulf att göra.


The Band played Waltzing Matilda (Text: E. Bogle)

År 1915 försökte de allierade, med trupper framförallt från Nya Zealand och Australien, få kontroll över Dardanellerna (Hellespont) genom att angripa Turkiska trupper i Gallipoli. Kampanjen fastnade i ett stillastående skyttegravskrig med enorma förluster på båda sidorna.

Detta anfall beskrivs utifrån en australiensisk swagmans (tillfällig jordbruksarbetare) perspektiv.

“From Morris green basin to the dusty outback
Well, I waltzed my Matilda all over.”

Matilda är en bushmans knyte av nödvändigheter och att “valsa Matilda” betyder att bära ett sådant knyte. 'Waltzing Matilda' är också något av Australiens inofficiella nationalsång.

“Then in 1915 my country said ‘Son, it's time to stop rambling cause there is work to be done’”. Som vanligt är det naturligtvis inte de som säger sådana sakers uppgift att göra arbetet, utan alltid någon annan, någon yngre, trögare eller fattigare.

Starka australienska trupper lämnar hemmahamn under pompa och ståt, mässingsorkestern spelar och folket vinkar av soldaterna:

“And the band played Waltzing Matilda,
as we sailed away from the quay
and amidst all the tears and the shouts and the cheers
we sailed off for Gallipoli”

Krigets verklighet är som vanligt något helt annat än politikernas och tidningarnas propaganda gör gällande, infanteritrupperna skickas in som offerlamm till slakt:

“Johhny Turk he was waiting, he'd primed himself well he shower'd us with bullets and he rained us with shells
and in five minutes flat he blew us all to hell,
nearly blew us right back to Australia.”

Krigets slöseri beskrivs i rader som

“And we buried ours, and the Turks buried theirs,
then it started all over again”.

Berättarjaget genomlever tio veckors helvete innan en granat exploderar alldeles intill honom och med ett amputerade ben skickas han hem, till en meningslöst liv,  “For to hang tents and pegs, a man need two legs, no more waltzing Matilda for me.”

Veteranerna återvänder till en hemmanation som, som vanligt, inte vill kännas vid krigets kostnad för de unga män som de skickar ut.

“[...] They shipped us home to Australia,
the legless, the armless, the blind and insane:
those proud wounded heros of Suvla
and as our ship pulled in to circular quay
I looked at the place where me legs used to be
and thanked Christ there was nobody waiting for me,
to grieve and to mourn and to pity
And the band played Waltzing Matilda as they carried us down the gangway
But nobody cheered, they just stood and stared
Then they turned their faces away.”

Lögnen lever vidare:

“I see the old men all twisted and torn',
The forgotten heros of a forgotten war
And the young people ask me, what are they marching for?
And I ask myself the same question.”

Om man kan säga något gott om det nu så obegripliga första världskriget är det att det i alla fall gav upphov till odödliga protester.





Mississippi Goddam, Nina Simone

You don't have to live next to me, just give me my equality
And everybody nows about Mississippi, everybody nows about Alabama,
everybody nows about Mississippi, goddamn!


Strange fruit (Meeropol)

Strange fruit skrevs av gymnasieläraren och poeten Abel Meeropol som en reaktion på detta foto:


“Black bodies swinging in the southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees.”

Meeropol som också var en amatörkompositör satte själv musik till dikten som först spelades in av Billie Holliday (inte heller en oäven textförfattare själv, se t.ex. God bless the child).

1939 spelades “Strange fruit” inför publik för första gången. Billie Holiday avslutade sitt set på Café Society i New York med att sjunga denna bittra arga text mot söderns lynchningar (Söderns senatorer hade två år tidigare lyckats filibustra lagstiftning mot lynchningar).  Efter sångens sista strof som avslutas: “Here is a strange and bitter crop” var publiken tyst. Billie gick av scenen och lokalen var tyst. Efter ett lång paus började ett ensamt fan klappa händerna och sedan haglade applåderna.

Southern trees bear a strange fruit,
Blood on the leaves and blood at the root,
Black bodies swinging in the southern breeze,
Strange fruit hanging from the poplar trees. 
Pastoral scene of the gallant south,
The bulging eyes and the twisted mouth,
Scent of magnolias, sweet and fresh,
Then the sudden smell of burning flesh. 
Here is fruit for the crows to pluck,
For the rain to gather, for the wind to suck,
For the sun to rot, for the trees to drop,
Here is a strange and bitter crop.

Strange fruit är inte direkt vass, Meeropol använder ett starkt, trubbigt bildspråk: svart kroppar hänger som frukt för asfåglar att gnaga av från söderns träd. Motsatsförhållanden mellan söderns ljuva natur och de råa övergreppen utnyttjas maximalt och det är svårt att tänka sig att en svart författare skulle kunnat skriva denna text och kommit undan med livet i behåll. Därför är det kanske naturligt att det var just en judisk anti-rasist som skrev texten när Billie Holiday sjöng in medborgarrättsrörelsen.

Delstaten New Yorks folkvalda uppskattade inte Strange fruit: i ett förhör med en kommitté som undersökte kommunism i statliga skolor fick Meeropol frågan om huruvida sången var ett beställningsverk åt Amerikas kommunistparti.  Vid den tiden var Meeropol en betalande medlem i APC och dikten publicerades först i en fackföreningstidning för lärare. Harmen som Meeropol kände var dock hans egen, men precis som idag är det tydligen djupt subversivt att motsätta sig utom-juridisk, rasistiskt motiverad, tortyr och avrättningar.


Bonusinfo: Abel Meeropol adopterade makarna Rosenbergs barn efter deras föräldrar blivit avrättade för spioneri för att de sålt atombombens hemlighet till ryssarna.

Bonusinfo2: Richard Rodgers gick på samma gymnasium som Meeropol både gick på och senare undervisade på.


Pastures of Plenty (Text: W. Guthrie)

Näst Dolly Parton är väl Woodie Guthrie den mest produktiva sångskrivaren i USAs historia.  Hans texter har kroppsarbetets taktfasta rytm: oljepumpens slag, hästens skritt, traktorns puttrande eller hammarens slag hörs i snart varje text.

Pastures of Plenty, en av Guthries sånger om den amerikanska agrara underklassen under 30-talets depression är baserad på det engelska skillingtrycket “Pretty Polly”, med sin taktfasta rytm

My MIND is to MAR-ry and NE-ver to PART

Snart sagt varje svensk känner förresten igen takten* från första raden från Stagnelius sång till förruttnelsen:

För-RUTT-nelse HAS-ta o ÄLS-kad-e BRUD....

Från Woodies penna blir det t.ex.

i WORKED in your ORCH-ards of PEACH-es and PRUNES
i SLEPT on the GROUND in the LIGHT of the MOON
On the EDGE of the CIT-y you'll SEE us and THEN
We COME with the DUST and we GO with the WIND

Den agrara underklassen kom med dammet och for med vinden under 30-talets Dust-Bowl-era. Woodie Guthrie reste samman med tillfälliga jordbruksarbetare från Oklahoma till Kalifornien och lärde sig deras folksånger och deras blues.

Damm-stormarna på trettiotalet orsakades av att torr jordbruksmark börjat användas utan de speciella metoder som behövs för långsiktigt torrjordbruk. När perioder med långvarig torka kom på trettiotalet så blev vinderosionen brutal. Jorden torkade ut och ingeting höll den torkade myllan fast i marken.

Flera hundratusen jordbruksfamiljer migrerade från mellanvästern ut mot Kaliforninen.

Texten till Pastures of plenty skrev Woodie på 40-talet och jag tycker man kan ignorera sista versens med dess ämnesglidning och anspelningar på andra världskriget.

http://youtu.be/MRYnoxqnA_U

--------------------------------------------------
Fotnot: Anapestisk tetrameter med (i allmänhet) upptakt på en jamb alltså


Voir un ami pleurer, J. Brel

http://youtu.be/3fz3voZoImM

Innan Dylan eller Cohen bekände sina synder i sångform så gjorde kontinentens cabaret och pop-artister detsamma. Främst av dem Jaques Brel.

Men också Brel blev gammal (nåja) och skröplig. 1973 visste Brel att hans dagar var räknade. På sin nyinköpta segelbåt Askøy II seglade han runt på Atlanten och Västindiska sjön. 1974 opererades en tumör ut ur hans vänstra lunga och Brel meddelade pressen att han ville dö i fred.

Livet på segelbåten fortsatte till dess han 1977 bestämde sig för att spela in ett sista album, Les Marquises. Les Marquises innehöll sånger han skrivet på Marquesasöarna, bland annat  "Vieillir" (Att åldras), "Le Bon Dieu" (Den gode Guden), och min favorit “Voir un ami pleurer” (Se en vän gråta).

Slarvig snabb prosa-översättning av strof 1, 2 och 4 gjord av mig. Överättningen förvärras av att jag egentligen inte kan franska, så jag tjuvkikade på den tyska överättningen. (Peter Jöback har för övrigt sjungit in en svensk översättning av denna sång med titeln ‘En förtvivlad vän’. Jag vet inte vem som gjort översättningen men den är som vanligt med Brel-översättningar noggrant städad från allt som kan väcka anstöt.)

Bien sûr, il y a les guerres d´Irlande
Et les peuplades sans musique
Bien sûr, tout ce manque de tendre
Et il n´y a plus d´Amérique
Bien sûr, l´argent n´a pas d´odeur
Mais pas d´odeur vous monte au nez
Bien sûr, on marche sur les fleurs
Mais, mais voir un ami pleurer!

Nå ja, det är krig på Irland.
Och folk förvägras musik
Nå ja, det fattas ömhet
och amerika är ej mer en dröm
Nå ja, pengar luktar inte
men luktfritt stör vår näsa.
Och ja, vi trampar ner blommor.
Värre är när vänner gråter

Bien sûr il y a nos défaites
Et puis la mort qui est tout au bout
Le corps incline déjà la tête
Étonné d'être encore debout
Bien sûr les femmes infidèles
Et les oiseaux assassinés
Bien sûr nos coeurs perdent leurs ailes
Mais mais voir un ami pleurer

Nå ja, vi har våra nederlag
Och döden väntar oss till slut
Vår kropp har redan krummnat
Förvånad att den ännu står
Och ja, kvinnor sveker
och fåglarna rotas ut
Och ja, hjärtat har ej vingar
Värre är när vänner gråter

...

Bien sûr, nos miroirs sont intègres
Ni le courage d´être juif
Ni l´élégance d´être nègre
On se croit mèche, on n´est que suif
Et tous ces hommes qui sont nos frères
Tellement qu´on n´est plus étonné
Que, par amour, ils nous lacèrent
Mais, mais voir un ami pleurer!

Nå ja, spegeln ljuger icke:
Utan modet som juden har,
eller med de svartas elegans,
tror oss vara veken, men är blott talg.
Och alla människor är bröder
så det tycks oss normalt
hur kärleken sliter oss itu
Värre är när vänner gråter

Momus har gjort en översättning till engelska som bevarar rim och prosodi och dessutom är rätt trogen mot Brels original:

http://youtu.be/3OfCBSX3jZc



Vem tänder Stjärnorna? (E. Dahlgren)


Eva Dahlgrens “Vem tänder stjärnorna?” är ett gott exempel på hur effektiva  motsatser kan vara. I första strofen består första och tredje raden av två bilder i kontrast: ‘Evighetssekunder’ - ‘tre korta andetag’. ‘Ord från mina läppar’ - ‘som aldrig vilat i min mun’. I andra och tredje raden består spänningsförhållandet i att en fallande rytm (HE-la LI-vet VÄN-de), av en stigande rytm (vem VAL-de IN-te JAG).

Strof tre och fyra är också ett exempel på ett motsatsförhållande:
i strof tre avfärdar Dahlgren ödestro, för att tvärtom omfatta den i strof fyra.

Många av Dahlgrens texter ger intryck av att vara djupt personliga och avhandla hennes eget själsliv i allmänhet och kärleksliv i synnerhet.  Speciellt den sista strofen är svår att inte läsa i ljuset av hennes biografi, som om hon innan hon kom ut som homosexuell levde i ett motsatsförhållande mellan den hon var (“det barn som lät livet välja”) och den hon ville vara, “kvinnorna hon spelat”.

Det var evighetssekunder, tre korta andetag,
hela livet vände, vem valde?-inte jag.
Jag hörde ord från mina läppar, som aldrig vilat i min mun;
tankar aldrig tänkta, som nya väggar i ett rum

Som om vi alltid älskat, sen min dagboks första blad --
men att jag får skriva ditt liv, bara tur!--det var inget val.
Av alla dessa möten och allt som borde hänt
hur sällan är jag orsak till att livet vänt.

Har ingen ödestro,
den tanken ger ingen ro.

Men vem vänder vindarna,
vem får mig att gå dit jag aldrig gått?
Vem tänder stjärnorna,
som bara jag ser i dina ögon?
Vem vänder vindarna
och för mig dit min tanke aldrig nått?

Så många år som jag levt med den jag ville va
som många kvinnor som jag spelat, men aldrig gjort det bra
måste bara våga bara vara med minnet av det barn
som lät livet välja och våga säga ja

No comments:

Post a Comment